Jag har samma problem varje gång... Jag tycker det är så svårt att skriva samtidigt som man är i processen. Jag har suttit med filmen dessa veckor som det har varit tyst ifrån mina blogginlägg. Varför skriver jag då inte? Det kommer liksom inte ut. Jag gör istället. Jag vet...fel.
Jag började att göra den korta filmen om min Kiwi. Tanken var att det skulle vara en liten del ifrån den längre animationen som jag nu har gjort. Som jag nu har byggt på med flera scener. Jag hade ju skapat nästan alla scenerna i pappersform redan innan jag skapade den korta filmen. Det har både varit bra och dåligt.
Jag fick en idé redan samma dag som jag började kursen och sedan har jag kört på det. Jag ville som sagt göra en film om en Kiwi som går ut och dejtar. Temat med filmen är självupplevt, även om dejterna inte var precis så. Jag ville ha en figur eller ett djur för att jag kände att jag kunde lättare skapa en humoristisk och lite gullig känsla kring det hela. Den kanske jag hade kunnat fånga ändå... men det kändes som att en rund Kiwi skulle vara tacksam att jobba med. Sedan blev det enkla former att både göra, sätta ihop och flytta på ett önskvärt sätt. Mina tidigare filmer har jag också gjort i papper. Det kan vara så att jag är bekväm och inte så utforskande i mitt skapande men det kan också vara så att jag har hittat en form som passar mig. På något sätt flyter det bara på och jag vet exakt hur jag ska bygga upp figurerna i papper. Men ska jag göra mera animerad film så borde jag givetvis utforska andra sätt.
Jag ville få fram en känsla av hopplöshet i Kiwins liv samtidigt så ville jag göra det med humor och det skulle vara estetiskt tilltalande. När jag läste De visuella tonsättarna 2 blev jag inspirerad av den Europeiska animationshistorian att göra varje film och scen som ett konstverk. Så jag ville att varje bild skulle se lite ut som en tavla.
Så den skulle handla om en Kiwifågel, hon skulle gå på dejt och det skulle vara rätt hopplösa typer. Sedan var jag ju tvungen att ha en början och ett slut på filmen som skulle vara hållbart. Det var det svåraste. För att lösa det problemet så tittade jag på Don Hertzfeldt för att se hur han gjorde. Jag har även tittat i Fröken livrädd för kärleken av Joanna Rubin Dranger och Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund för att se hur de börjar och slutar sina historier. Sedan satte jag mig och skrev ner det som ett manus. Med början menar jag den första scenen i själva filmen, (inte introt). Jag ville få fram känslan av att Kiwin var ensam i en stadsmiljö som kanske inte riktigt är hennes egen miljö... den är inte helt trevlig iallafall... och lite märklig. Jag var ganska klar med att jag ville att Herr Kiwi skulle komma gående i samma miljö i slutet. Han var tvungen att ha hatten på sig. Det skulle passa bra in i statsmiljön tänkte jag... knyta ihop kiwifåglarna och den miljön. Som en länk mellan det hon inte begriper sig på och sig själv. Jag ville inte ha så mycket dialog med figurerna hon dejtar. Utan försöka fånga att de kanske inte riktigt var vad hon sökte och göra det på ett humoristiskt sätt. Sedan var jag tvungen att hitta på varför Kiwi var tvungen att gå på dejt. Så det fick bli hennes kära vän som mer eller mindre tvingade ut henne på dejt, så hon skulle slippa vara så ensam.
Ljud gör allt! Utan ljuden är det bara tomma papperskulisser. Dött! Min berättar röst skrev jag ner det sista jag gjorde. Då hade den hunnit ta form med hjälp av bilderna och känslan. Nu när jag tänker på det... så är det lite konstigt att berättarrösten inte kom först och att jag gjorde filmen efter den... så som man kanske tänker att det går till. Men tydligen inte. Det var min berättarröst som skulle knyta ihop det hela. Det var väldigt läskigt. Jag hade tänkt på det redan från början att jag ville ha det så. Dels att jag har blivit inspirerad av Don Hertzfeldt och jag kände att det skulle vara en bra kontrast till det gulliga och humoristiska i filmen. Rösten skulle bidra med något sorts allvar. Samtidigt ville jag också att den skulle vara syrlig inför livets hopplöshet och ironiska framfart. På den fronten kan jag ju kanske inte säga att jag lyckades helt fullt. Det är bra mycket svårare än vad man kan tänka sig. Samtidigt vara rolig, syrlig, berätta något, tajma och det med finess... Men för att vara första gången så känner jag mig ändå hyffsat nöjd. Det var läskigt när man var tvungen att ta sitt verk på så stort allvar. Hittills hade jag bara tramsat hela vägen och sedan var jag tvungen att sätta mig ner och verkligen titta på vad det var jag ville säga... Det är ju då man kan bli varse om det man har gjort håller eller inte. Men jag är glad att jag vågade.
Som jag nämnde inledningsvis så har det både varit bra och dåligt att jag blev klar med "papperskulisserna" så fort som jag blev. På ett sätt så har den blivit så som jag ville ha den (förutom att den alltid kan vara bättre då) men jag har egentligen inte utvecklats i själva skapandet av filmen fån min första tanke. Det är en brist i den här processen. Där jag har utvecklats i den här processen är på den digitala fronten. Jag har lärt mig att använda två program och verkligen utnyttja deras verktyg, iStopMotion och iMovie. Det var också en sådan sak som jag tyckte var läskig och som jag kände motstånd till en början. Men jag hade bestämt mig för att lyckas med att förstå de olika programmen vilket jag gjorde ganska fort ändå. De är inte så kluriga utan rätt tacksamma att jobba med.
Det här projektet kan vara det roligaste jag har gjort! Jag har lärt mig så fantastiskt mycket, och jag tycker verkligen om känslan man får när man får sina figurer att börja leva. Känner mig upprymd över att få ha tittat in lite i animationsvärlden och vill gärna skapa fler figurer och berättelser.
